Ordet dop kommer från ordet dopp, som syftar till att man doppas i vattnet. Ursprungligen döptes man genom nedsänkning i vatten. Det grekiska ordet för dop är baptisma som betyder neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresning.
Det kristna dopet har rötterna i det judiska reningsbad. Föregångare till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop. Johannes döparen döpte Jesus, Juesu lärjungar förättade också dop. Men det var först efter Jesu död och uppståndelse som det blev till en initiationshandling. (Läs även: Så fungerar dopet)
I Romarbrevet beskriver Paulus dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus. I fornkyrkan var biskopen den som förrättade dop och den vuxne dopkandidaten fick bekänna sin tro och smörjas med olja och nedsänkas i vatten.
Efter hand blev barndop mer vanliga och det var då faddrarna som fick besvara dopfrågorna. Den nuvarande seden att ösa vatten över barnets huvud istället för nedsänkning är relativt ny.
Enligt romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska samfund är dopet ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Därför är barndop mest vanliga i dessa kyrkor då man anser att det är Gud som handlar utan krav på barnets kunskap och tro.
Läs mer: Ordlista inför dopet
