Carl Wessmark är präst i Grava Församling, utanför Karlstad. Inför varje dop har han ett dopsamtal med föräldrarna.
– Om det bara är en familj som ska döpa sitt barn så brukar jag åka hem till dem, säger Carl, men nu är det två familjer och då samlas vi i församlingshemmet istället.
Susanne kommer tillsammans med lilla Enja, som ska döpas på söndag, och Enjas storebror Albin som får leka i lekhallen under tiden som samtalet pågår. Det andra barnet som ska döpas heter Emil och hans föräldrar heter Anette och Christian. Alla tar plats i soffan och får en kopp kaffe.
Carl inleder med att visa sin ”förättningsbok”. Där antecknar han allt de kommer överens om under samtalet; vem som ska stå var, vilka psalmer som ska sjungas och vilka texter som ska läsas. Sen frågar han om de har varit i Grava kyrka någon gång. Susanne har döpt sina två äldsta barn där, så hon vet hur det ser ut. Anette och Christian har däremot aldrig varit där tidigare. Det tittar på en skiss över kyrkan för att se var de ska byta om och hur de ska gå in.
Svårt att välja
Sen går de igenom dopgudstjänsten punkt för punkt.
– Jag hälsar välkommen och påminner om att stänga av telefoner, säger Carl. Sen brukar jag prata om fotografering. Tycker ni att det är ok med fotografering under dopet, eller ska folk vänta tills dopet är över?
Familjerna enas om att folk får fotografera under hela dopet om de vill. De kommer även att ställa upp sig för fotografering efter dopet.
Sen är det dags att välja ingångsmusik och det kan vara i princip vad som helst. Carl visar en förslagslista från kantorn. Det är svårt att välja, Anette, Christian och Susanne tittar länge i listan. Det är många som är fina. Till slut föreslår Carl ”Det vackraste” och föräldrarna håller med. Till utgångsmusik väljer de ”Det gåtfulla folket”.
När de har kommit in i kyrkan är det dags för första psalmen och Carl börjar sjunga några psalmer. Den första verkar inte gå hem hos föräldrarna och inte heller den andra, men när han sjungit psalm 832, ”Sov du lilla”, ser de gladare ut.
– Den röstar jag på, säger Anette.
Första psalmen blir ”Tryggare kan ingen vara”, eftersom alla kan den och det blir en bra start på dopgudstjänsten.
Efter inledningsorden läser man en tackbön.
– Att man är tacksam för de här underverken som Enja och Emil är, är ju ganska naturligt, eller hur, säger Carl. Är det någon av er som vill läsa den?
Ingen av föräldrarna nappar. Christian är rädd att han ska börja gråta om han läser och de bestämmer att Carl ska läsa tackbönen.
En kedja som går tillbaka till lärjungarna
När evangelietexten är läst kommer Carl att fråga Anette och Christian vilket namn de har gett sitt barn. Han poängterar att Emil inte får sitt namn genom dopet; han har redan sitt namn och hans namn finns hos Gud. Vi är istället i kyrkan för att fira detta.
Carl berättar om när han döptes för ungefär 40 år sedan. Han döptes av en präst som själv döptes i början av 1900-talet. Han, i sin tur, döptes av en präst som själv blev döpt i mitten av 1800-talet, osv.
– För att döpa någon måste man själv vara döpt, säger Carl. Och på det här sättet har man en kedja som går tillbaka ända till lärjungarna, som var de första som döpte någon i Jesu Kristi namn. Det är ganska svindlande.
Efter psalmen Gud som haver barnen kär, som Susanne har valt, är det dags att hälla upp dopvattnet. Anette och Christian ska hälla hälften av vattnet och Enjas föräldrar häller upp resten. Det är även något som syskonen kan hjälpa till med.
Efter dopet kommer Carl att gå iväg med barnet till släkt och vänner så att de får titta närmare på honom eller henne och välkomna barnet in i kyrkan.
Barnen får varsitt dopljus som man kan ta fram på dopdagen, eller vid andra sammanhang. Ljuset ska påminna om att Gud alltid är närvarande.
Skippar doptalet om barnen gråter
Efter en bön, som föräldrarna får välja, och ”Fader vår…” kommer Carl att hålla ett doptal.
– Om något av barnen gråter för mycket kommer jag att korta ner det, eller rent av skippa det helt, säger Carl. Men om alla är nöjda och glada kör jag som planerat.
Slutligen får barnen ett varsitt löv. Grava församling har nämligen ett smidesträd där de hänger upp små trälöv till minne av alla barn som döps under ett år. Församlingen lånar alltså lövet i ett år. Sen bjuds alla döpta barn in till en dopminnesgudstjänst där de får hämta sitt löv från trädet som då brukar vara alldeles fullt med doplöv.
Efter välsignelsen och psalm 832 går barnen, föräldrarna och faddrarna ut till brudkammaren igen.
– En sak är jätteviktig, avslutar Carl. Ni behöver inte kunna detta utantill. Ni behöver inte hålla reda på när det var dags att hälla upp vattnet eller be en bön, det gör jag, så ni kan bara ha det lugnt och skönt, säger han och skrattar.
Samtalet är slut och föräldrarna säger hej då. Nästa gång de ses är de kanske lite nervösa och förväntansfulla, men förhoppningsvis kan de, efter dopsamtalet med Carl, slappna av och njuta av stunden.
