Vad händer när fadderrollen utvecklas till något annat än det man tänkt sig? Tänk om man slutar umgås med barnets föräldrar. Och hur hanterar man besvikelsen över att en fadder aldrig hör av sig? Här är berättelsen om Nicklas, hans faddrar och inte minst hans föräldrar. Läs också tre andra berättelser om besvikelser och problem med fadderskapet. Personerna i artikeln är anonyma.
”Människor förändras när de blir föräldrar, det är helt naturligt och hör till. Alla utvecklas dock inte till det positiva. För fem år sedan fick våra vänner en son. Beskedet om att de väntade barn kom oväntat eftersom båda satsat på karriärer och ett fritt, kravlöst liv med resor och upplevelser. Dessutom var de lite äldre än förstagångsföräldrar normalt är, så vi gladdes enormt när vi fick beskedet. De var också de första i vårt stora gäng – som brukade fira midsommar, kräftskivor och födelsedagar ihop – som blev gravida och vi följde med spänning allt från första ultraljudsbilden till slutskedets svullna ben.
Blev otroligt hedrade
I takt med att magen växte såg vi dem alltmer sällan och vi, som ännu inte var föräldrar, trodde att deras frånvaro på något sätt hörde till. Vi fick besked via sms att Nicklas var född och rusade iväg till blomsterbutiken för att skicka blommor så fort vi bara kunde. En månad gick, två månader gick och varje gång vi försiktigt föreslog att vi skulle komma förbi och titta på underverket fick vi svaret ’att Nicklas behöver lite lugn och ro, så det passar inte’. När vi en kväll fick frågan om vi ville bli gudföräldrar blev vi därför otroligt hedrade. Ingen av oss är speciellt religiösa men såg ändå uppdraget som viktigt och betydelsefullt; att få ett gudbarn att följa genom livet.
Vi ser fram emot den dagen då vår gudson är så stor att vi kan umgås utan att hans föräldrar är med. De känns som ett tungt ok varje gång vi träffas
Vännerna hade förändrats
Inför dopet gladde vi oss mycket, vi filade på tal, kloka ord och försökte hitta den perfekta doppresenten; valde med omsorg och omtanke. När den stora dagen var inne och vi sågs i kyrkan insåg vi snart att våra vänner, som tidigare haft ’bra koll på saker och ting’, hade utvecklat ett enormt kontrollbehov. De var oerhört stressade över situationen och det faktum att Nicklas skulle kunna bli både ledsen och hungrig under själva dopceremonin. Vi fick till och med med oss en värmd flaska välling fram till dopfunten. Under dopfesten fick Nicklas vara i en annan del av huset på grund av allt stöket och risken att få baciller och vi konstaterade när vi körde hem att vi inte ens fått möjligheten att ta några foton tillsammans med vår gudson.
Kontrollbehoven präglar hela vår relation
Vi som tidigare umgåtts under årets alla högtider umgås nu helt och hållet på vår gudsons föräldrars villkor. De gånger vi försökt göra något extra roligt tillsammans har de valt att åka hem tidigt eller avbrutit utflykten. Så fort Nicklas blir trött, vilket de flesta barn blir efter t ex ett besök i djurparken, väljer föräldrarna att vända detta mot honom. Resultatet blir att vi får nej nästa gång vi föreslår att vi ska göra något tillsammans, eftersom Nicklas så lätt kan ’spåra ur’. Det är med stor sorg vi ser hur de uppfostrar honom. Några syskon kommer han aldrig att få, med hänvisning till att barn kräver för mycket. Våra vänners stress och kontrollbehov präglar hela vår relation som känns alltmer påfrestande och vi kan inte nå Nicklas på det busiga och lekfulla sätt som barn förtjänar att bli bemötta. Någon spontanitet i vår relation finns inte. Allt ska planeras in i minsta detalj och när vi bjuder in måste vi i god tid redogöra för vem som kommer och vad vi tänker servera.
Hoppas kunna komplettera hans föräldrar
Inför Nicklas födelsedag och jul delas det ut långa listor med önskemål från föräldrarna så att ’han verkligen får saker han behöver och vill ha’. Glädjen att som gudmor eller gudfar spontant kunna köpa något begränsas och vi upplever en enorm osäkerhet inför att göra rätt. Det är hemskt sorgligt att konstatera att om vi hade vetat att det skulle bli så här svårt att umgås hade vi aldrig tackat ja till uppdraget att bli gudföräldrar. Nu umgås vi enbart för Nicklas skull och känner att hade det inte varit för att vi är hans gudföräldrar så hade vi brutit kontakten för länge sedan. Någonstans hoppas vi ändå att vi kan ge Nicklas något annat än det han får hemma, att vi kan komplettera hans föräldrar och därmed ge honom fler nyanser än svart och vitt. Och vi ser med glädje fram emot den dagen vi kan umgås på egen hand. Till dess håller vi oss på avstånd och försöker dela med oss av så mycket värme vi kan de få gånger vi kommer nära.”
Tre andra berättelser:
Williams träffar nästan aldrig sin gudfar längre
”Vi frågade min bror om han skulle kunna tänka sig att vara fadder åt vår son William. Han blev både stolt och glad över uppdraget och höll ett varmt och välskrivet tal till sin gudson under dopfesten. Vi träffades ofta och min bror följde Williams framsteg på nära håll. Ett år senare gifte sig min bror och nu finns det bara tid för min svägerskas sida av familjen. Jul och födelsedagar firar vi fortfarande ihop, men vi träffas inte däremellan. När vi ses märker jag att min bror försöker närma sig William, men eftersom det är så långt mellan träffarna blir William reserverad och blyg. Det är så sorgligt att se! Vi hade aldrig trott att vårt självklara val av fadder skulle bli så fel.”
Besviken Syster
Gudmor mot sin vilja
”För tre år sedan antog jag uppdraget att bli gudmor åt min arbetskamrats dotter. Jag minns att jag blev förvånad när frågan kom eftersom vi, enligt min mening, inte hade någon jättenära relation. Jag tvekade, men min arbetskamrats tjatande gjorde att jag ändå till slut valde att tacka ja. Hade jag vetat då vilka krav som skulle ställas på mig hade jag litat på min magkänsla och vänligt men bestämt tackat nej. Eftersom jag lever ensam och tjänar bra får jag långa listor med dyra presentförslag inför min guddotters födelsedagar. När det är påsk och jul förväntas jag överösa min guddotter med ägg och julklappar fyllda med märkeskläder och kvalitetsleksaker och inför varje namnsdag ringer min numera före detta arbetskamrat och påminner. Att vi ska fira årets alla helger ihop ser min arbetskamrat som en självklarhet. Min roll som gudmor känns inte längre rolig utan bara som ett kravfyllt måste.”
Ofrivillig Gudmor
– Vi kan inte förmedla det kristna budskapet
”Våra vänner är aktivt religiösa medan jag och min man endast går i kyrkan vid dop, bröllop och begravningar. När vi blev gudföräldrar till Tom, nu snart 2,5 år gammal, gjorde vi klart för våra vänner att vi gärna vill finnas där för deras son men att vi inte kan bidra med stöd kring det kristna budskapet, eftersom vi inte själva är troende. Detta såg våra vänner inte som något problem. Nu har tiden gått och varje gång vi ses försöker våra vänner att väva in religionen i vår relation till Tom. De kan t ex säga ’Tom, hämta din Barnens bibel så kan gudfar läsa för dig’. De ber oss också att läsa gonattbön tillsammans, vilket inte alls känns naturligt för oss.
Vi har inget emot att våra vänner är troende, eller att de väljer att uppfostra sin son enligt den kristna tron. Däremot känns det märkligt när vi ständigt blir påminda om och uppmuntrade att förmedla det kristna budskapet som vi själva inte tror på. Kanske skulle vi ha tackat nej, eftersom vi inte kan uppfylla det egentliga syftet med fadderrollen”.
Gärna fadder men utan Guds sällskap!
