Att vara fadder är ett livslångt hedersuppdrag. Lars Sverkström, 72, har följt sitt fadderbarn David Fryxelius i 31 år nu.
– Jag tänker på David minst en gång i veckan, säger Lars.
Lars Sverkström är pensionerad präst, familjeterapeut och handledare och bor med sin fru i en lägenhet i Karlstad. Han minns väl när han blev tillfrågad om att bli Davids fadder för 31 år sedan.
– Jag tänkte noga igenom det. Funderade på vad man egentligen säger ja till. Men det var inget svårt val egentligen. Jag har sagt ja till att vara förbedjare och att följa David genom livet. Det är viktigt att föräldrar och faddrar pratar igenom vilka förväntningar man har på det här uppdraget. Engagemanget sträcker ju sig bortom dopdagen och därför är det bra om man är tydlig med hur man tänker sig den här relationen.
Håller sig uppdaterad
Kontakten med David har varierat under årens lopp. De första 15 åren sågs eller hördes de av ganska ofta, sen blev det mer sällan. I vuxen ålder var det en period då de pratade mycket när David planerade att starta egen verksamhet och behövde ett bollplank.
– Även om vi inte ses så ofta nu för tiden så tänker jag på David minst en gång i veckan, säger Lars. Han håller sig hela tiden uppdaterad om hur det går för honom och hans familj, främst genom samtal med Davids föräldrar, men ibland hörs de av på telefon.
David är glad att han har haft en fadder som har brytt sig.
– Vi har alltid haft en bra relation, även om vi inte har setts så ofta. Han har funnits närvarande på mina ”högtidsdagar”, men även i andra sammanhang som rört mig och min familj. Han är omtänksam och lyssnande och jag vet att han bad för mig och sina andra fadderbarn varje dag när jag var liten.
– En del uppvaktar bara sitt fadderbarn vid jul och födelsedagar men vi har en annan relation, säger Lars. David vet att jag finns här om han behöver mig.
Det hade varit kul att resa
David instämmer i det. De har ofta diskuterat olika saker och ting, men aldrig gjort något speciellt tillsammans.
– Nej, tyvärr har vi inte gjort det, säger Lars. Det hade varit kul att göra en resa tillsammans, men det har aldrig blivit av.
Lars Sverkström tycker att man, om möjligt, ska välja en fadder med religiös förankring. Det blir bara fel om man gör något man inte kan stå för anser han. Men vad ska man då göra som fadder?
– Markera dopdagen, åtminstone i början, säger han. Man kan ringa ett samtal, eller vad som helst. Sen ska man ha med fadderbarnet i sina böner och alltid finnas där; att vara en person som bryr sig och lyssnar.
David anser att fadderns betydelse trots allt har minskat idag när han är vuxen, även om han vet att han alltid kan ringa Lars när som helst.
– Just nu tror jag att det är så. Vi har träffats mer sällan på senare år, men det är möjligt att det ändras längre fram, vem vet?
