Har du blivit tillfrågad om att bli fadder och har tudelade känslor kring det? Det är helt naturligt.
Ofta bli man smickad av att bli tillfrågad, att få ett sådant förtroende att förvalta. Detta innebär förstås mycket ansvar också, det är inget man behöver säja ja till direkt utan att man gör klokt i att fundera kring saken. Fråga barnets föräldrar varför de valde just dig och vilken roll de vill att du ska ha i deras barns liv.
Det finns ett mycket underhållande kapitel i Nick Hornbys bok ”Om en pojke”, där huvudpersonens bästa vänner berättar för honom att de utsett honom till gudfar till deras barn och hur han ser förväntningarna i deras ögon och han grips av panik!
Att vara fadder är ett livslångt åtagande
Att bli fadder innebär inte att du har ansvar för barnet ifall föräldrarna skulle avlida. Det var förr men föreställningen lever kvar. Förr skulle nämligen gudföräldrarna ta hand om barnet om något hände föräldrarna. När fadderfunktionen infördes på 300-talet var en viktig orsak att kristna martyrers barn behövdes tas om hand. Några juridiska förpliktelser finns alltså inte, men däremot är det ett livslångt åtagande att vara fadder.
”Idag har vi lagar som styr vem som tar hand om barnen om föräldrarna skulle dö eller på annat sätt inte kunna ta hand om sina barn. Därför har också inställningen till gudmor och gudfar ändrats, och inom kyrkan har man börjat kalla dem faddrar istället”, skriver Mia Jaederfelt, präst i Sollentuna församling, på Svenska Kyrkans webbplats.
En fadder måste vara döpt
En fadder ska vara döpt och vilja delta i barnets kristna fostran men det finns inget krav på att han/hon måste tillhöra Svenska kyrkan eller vara aktivt troende. Tidigare krävdes det att faddern skulle vara konfirmerad, vilket numera inte är ett krav men fortfarande rekommenderas.
